aussielinda

Igår tog familjen med mig ut till morfäräldrarnas farm för att uppleva det ljuva Australienska farmlivet. Mitt bland vidsträckta åkrar och betesmarker låg deras lilla gård där det bodde två hästar, en hund och en hel drös med fåglar i olika storlekar och färger. Efter att ha jagat ponny, ätit mat och bekantat mig med morfäräldrarna körde vi fem minuter vidare till kusinens fårfarm. Där väntade det närmare tvåtusen får, en drös med hundar, kor, två hästar, en katt ja. Allt möjligt helt enkelt.

Jag har flera gånger under detta dygn stannat upp och frågat mig själv "Hur hamnade jag här?". Till exempel när jag plötsligt befann mig körandes på en fyrhjuling ut över en enorm äng med solen i ryggen. Också när jag fick se hur värdbror och värdkusin (?) försökte få liv i en bil som vi (normala) svenskar skulle ha kastat på soptippen för länge, länge sedan. Ja, särskilt när jag stod och frustrerat stod och puttade på en sådan där gammal bil för att få motorn att gå igång så frågade jag mig själv hur detta egentligen gick till. Hur hamnade jag på en Australiensisk farm mitt ute i ingenstans? Jag vet fortfarande inte riktigt. Det där med att springa/putta igång bilar var för övrigt något som kanske upprepades lite för många gånger under dygnet...

En av dessa gånger när jag fick putta igång en bil var dock när jag själv skulle få köra en av dessa. (STS börbjuder mig att köra på vägar, men i leriga, livsfarliga hagar är tydligen helt okej). Bilen jag pratar om var defnitivt av den sorten som jag under normala omständigheter skulle ha kastat en blick på och konstaterat att den bilen, den kommer aldrig brumma mer. Men en numera mer kunnig Linda fick allt se att med lite bilbatterier, ganska mycket kroppsstyrka från fyra tappra själar och ett stycke tålamod kan få vilken bil (skrothög) att fungera. Plötsligt så körde jag alltså denna bil runt på åkern och fick leran att spruta kring hjulen! Det trots att det var hål i golvet på den (japp, rakt under växelspaken kunde jag se gräset därunder) och rost på varenda bit av bilen. Det var fruktansvärt roligt.

Istället för att köra tillbaka hem till Ararat på kvällen beslutade vi oss för (jag och värdyskonen) att sova kvar och hjälpa till på farmen under nästkommande dag eftersom skolorna ändå var stängda. På så sätt fick jag alltså (nästan) leva som en fårfarmare under en dag. Det livet inkluderade att skumpa fram i en bil för att valla får, se på när får klipptes, sortera ull, pressa ull, rensa ull, bära ull, sopa ull och massor av andra saker med ordet ull inkluderat. Fick en snabbkurs i ullhantering av entusiastiska fårklippare och upptäckte även att jag tydligen har en viss talang för det där med ullhantering. När vi på kvällen rörde oss tillbaka mot Ararat luktade jag och såg ut som ett får eftersom ullen fastnat både i hår och kläder. Men det var det värt. Helt klart.

Kom precis hem från middag hos familjevänner och imorgon är det dags för skola igen. Jag är sämst på att lägga upp bilder jag vet. Jag är dock tyvärr lika dålig på att fota. Men internet är segt och tiden knapp. Vad borde jag för övrigt skriva här egentligen? Kommentera lite om ni saknar något, om jag missar något viktigt ni undrar. Åh. Hälsa Sverige.