Tillslut
I hörnet i rummet står min turkosa resväska. För fyra månader trodde jag att den skulle ligga kvar i det hörnet under de elva månaderna jag hade framför mig. Men nu ska jag ändå ta fram den. Fylla den med alla kläder. Alla saker. Allt det som fyller ut det rum som imorgon inte kommer vara mitt längre. För jag flyttar. Idag. Igårkväll ringde Sarah och efter ett samtal på kanske en kvart kom Bernadine in i mitt rum, lätt skakig på rösten och sa "Linda, that was Sarah, we've decided that you are moving tomorrow". Det krävdes en extrem psykisk anstränging för att hålla ansiktet i en seriös min. Helst ville jag bara skratta och hoppa runt. Men samtidigt kan jag inte förstå att det slutligen är över. Att efter månader av tryckande på STS så får jag äntligen flytta.
Vid middagen satt Bernadine och försökte få mig att få dåligt samvete igen. Hon satt och sa att jag hanterat detta så dåligt. Att det var för mycket av en chock. Att de gjort precis allt för mig. Att de planerat så mycket för mig. Ändå slutade samtalet med att hon säger att anledningen till att hon blir upprörd är att de älskar mig som en del i sin familj. Hur hon har mage att sitta och säga det efter allt hon gjort bakom min rygg är och kommer förbli ett mysterium. På söndag måste jag tillbaka till familjen eftersom de vill fira min födelsedag. Jag tror det egentligen handlar om att de vill visa sina vänner vilken fantastisk familj de är eftersom en stor picknick i the gardens inträffar samma kväll. Men det är värt det för att få flytta idag.
Nu sitter jag på mitt blåa överkast. I mitt rum med biltavlor upphängda på de vita väggarna. I det lilla halvfärdiga huset på Mc Lellan street. Sitter här för sista gången. Det är väl nu det börjar? Allt det där jag väntat på så länge.
Vid middagen satt Bernadine och försökte få mig att få dåligt samvete igen. Hon satt och sa att jag hanterat detta så dåligt. Att det var för mycket av en chock. Att de gjort precis allt för mig. Att de planerat så mycket för mig. Ändå slutade samtalet med att hon säger att anledningen till att hon blir upprörd är att de älskar mig som en del i sin familj. Hur hon har mage att sitta och säga det efter allt hon gjort bakom min rygg är och kommer förbli ett mysterium. På söndag måste jag tillbaka till familjen eftersom de vill fira min födelsedag. Jag tror det egentligen handlar om att de vill visa sina vänner vilken fantastisk familj de är eftersom en stor picknick i the gardens inträffar samma kväll. Men det är värt det för att få flytta idag.
Nu sitter jag på mitt blåa överkast. I mitt rum med biltavlor upphängda på de vita väggarna. I det lilla halvfärdiga huset på Mc Lellan street. Sitter här för sista gången. Det är väl nu det börjar? Allt det där jag väntat på så länge.
Kommentarer
Trackback
