aussielinda

Imorse sprang jag för sista gången denna sommar ut från det där lilla huset i Torquay. Sprang ner för samma gata som jag sprungit ner för varje dag den senaste veckan och sprang enda ner till havet och ner till stranden. Nu sitter jag i mitt och Zoes rum i Ararat och även fast det är lite skönt att vara hemma så vet jag hur otroligt mycket jag kommer sakna den där lilla byn. Byn där det står halvfärdiga sandslott på stranden och där solen lyser över bergen om kvällarna. Där det hänger surfbrädor i vartenda skyltfönster och där utecafeerna ligger tätt kring gatorna. Jag kommer sakna Torquay helt enkelt.

Där vid kusten så tog jag på mig vanan att springa varje dag. Mest sprang jag i solnedgången med musik i öronen. Eller klättrade bland klippor och tog av mig skorna och traskade i vattenbrynet. När solen inte lyste tog jag mig ut ändå. Sprang i ösregn och tittade på vågorna. Så fantastiskt fint var det där.

Livet var ganska stillsamt där vid havet vilket nog var precis det jag behövde efter en vecka vid floden med fullspäckat scehma. Mest myste jag bara med värdfamiljen och deras familjevänner som kom och gick. Satt på stranden och byggde sandgubbar i brist på snö med en glad liten tjej gjorde jag en dag. Andra, regniga dagar tittade jag mest på film. Åkte in till Geelong gjorde jag också för att hänga med Tom. Zoe och jag försökte surfa en av dagarna då solen lyste. Det gick inte så bra det. Men mest mådde jag bara så fantasitskt bra i den där lilla byn.