aussielinda

Hade sett fram emot en solig och varm helg men icke. Det blev både regnigt och kallt. Fredagen tillbringade jag hos min äldsta värdsyster där hon hade en "väskparty". Japp. Precis likadant som "klädpartyt" bara att åldern på denna grupp var lite yngre. Dock hade jag regäl huvudvärk efter värmen under förmiddagen (som dock försvann alldeles för snabbt) och låg mest och tyckte att livet var jobbigt. Och av någon anledning var jag tydligen tvungen att åka med. Jaja. Så kan det gå.

Åkte till Zoe på lördageftermiddagen och hängde med henne och Gab ett tag tills Brodie och Annai kom. Sedan blev det middag på Sicilians (den lokala resturangen, nog det enda alternativet haha) och sen hem till Zoe igen där vi stannade ett tag innan vi sedan åkte iväg på födelsedags partaj. Har varit med om roligare kvällar här men mot slutet blev det i alla fall braaaaa. När vi kom hem var vi dock fortfarande pigga och satte oss framför brasan och pratade. Länge. Var nog det finaste på hela kvällen. Utanför smattrade regnet mot taket och kylan var inte så påtaglig eftersom elden värmde upp oss.

För någon timme sedan var jag ganska uttråkad. Dock ändrade ett telefonsamtal från Klara det väsentligt. Vi ska till Melbourne cup imorgon!! Det mest spontana jag gjort under hela min vistelse här. Det är ganska svårt att vara spontan här nämligen. Men nu är jag taggad som tusan. WOHO. Nu kör vi.

Måste dock sova. Tåget avgår 7:10 imorgon. Wops.

Precis som rubriken visar så ligger lite av mina tankar i Sverige idag. Inte är det hemlängtan. Mest bara att det är skönt att ta en liten paus. En paus från den konstiga accenten, från extremhumorn och vegimite.

Veckan har flutit på i ett ganska snabbt tempo men utan några större händelser. Hoppade säkert en meter upp i luften på en av mina dagliga promenader eftersom det låg två hyfsat stora ödlor och solade sig i gräset 50 cm ifrån där jag satte min fot. Dansade zumba igen i tisdags. Var på "klädpartajj" men värmamma igår. En intressant tillställning med ett gäng damr i åldern fyrtio till sjuttio års åldern vars nästan allas storlek uppmätttes till både det dubba och det trippla av min egen. Var väl kanske inte en sådan där jätte spännande upplevelse måste jag ju erkänna.

Igår hade vi också catering för all year eleven teachers. Det innebar att nästan hela dagen avsattes för cooking och vi lagade en trerättersmåltid innehållandes allt från turkiskt bröd till chokladpraliner. Själv var jag ansvarig för huvudrätten tillsammans med Demi och Dani. Mums. Dock blev det en hel del mat över som vi alla vräkte i oss. Det slutade med att vi låg helt utlsagna i gräset på skolgården och nästan somnade i solen. Jag var fortfarande mätt när jag vaknade imorse.

Men annars så har dem senaste tre dagarna förflutit så himla bra. Tror det är någon social- spärr som börjar släppa. Nu hoppas jag bara på att det fortsätter likadant. För oj vad allt är mycket roligare när jag vågar prata på och skratta som vanligt. Dem är ju allt bra roliga dessa aussies.

Nu ligger Holley vid mina fötter och snarkar. Det är fredag. Jag har inga planer alls och ganska mycket huvudvärk. Men livet är rätt bra ändå. Och om ett par veckor då. Då blir det förändring.


I brist på kamera langar jag bara gamla bilder. Helt galet vad jag saknar att ha en kamera. Åh.

Igår mötte jag Lénah klockan kvart i tre utanför the town hall för att bara prata av oss om allt som ingår i ordet utbytesstudent. Vi båda konstaterade att det kändes konstigt att det var första "fikan" i Australien. Det är förövrigt ett ord jag saknar. Det finns liksom inte riktigt på engelska. Kanske av den anledningen att det inte BEHÖVS på samma sätt. För här är det ingen som bara sätter sig på ett cafe för att prata. Inte i min ålder i all fall. Men eftersom vi båda saknat att fika så beslutade vi oss för att leta reda på ett cafe och sätta oss där. Där blev det många timmar av pratande och det var väldigt skönt att få höra från någon som upplevt nästan exakt samma situationer som jag själv.

På kvällen åkte vi till Monique vars familj hade en stor bonfire. Dit trillade det sedan in alla möjliga personer från skolan och kvällen bestod av massa dans, prat och givetvis skratt. Humorn här är verkligen extremt rolig. Men för att göra en händelserik och lång kväll kort- jag var vaken alldeles för länge och sov kvar hos Monique. Men fint var det. Att sitta mitt i natten med en liten grupp människor framför brasglöden, veta att bergen finns bakom dimman och lyssna på ljuden från alla vakna djur.

Idag har jag mest bara promenerat och legat i solen som hittat tillbaka. Stark som tusan är solen förövrigt. Efter fem minuter hade jag redan en linje efter shortsen. Solkrämen kommer nog bli min bästa vän de närmsta månaderna.

Aussieslang är ju något alldeles eget och trots att jag förstår det mesta numera så dyker det ibland upp nya ord som gör mig förvirrad. Idag var det ordet "cracker". Fick ett sms från Monique i sammanhanget att jag ska hem till henne imorgon eftersom hennes familj ska ha en bonfire. Säger tack för inbjudan och får tillbaka "As if I wouldn't you're a cracker". På promenad som jag var svarade jag något och gick sedan och funderade på vad "cracker" egentligen betyder. Tillsut sökte jag upp det på google translate och fick upp följande alternativ:

1. KRACKER
2. SMÄLLARE
3. FANTASTISK PERSON
4. TUNT SMÖRGÅSKEX
5. SMÄLLKARAMELL
6. EN SOM KNÄCKER

När jag berättade för Monique att jag varit tvungen att översätta det dog hon lite lätt av skratt och förklarade att det betyder att lite detsamma som "funny". Så nu kan jag lägga det ordet till mina nya aussieslang kunskaper.

Idag klippte jag håret hos en vän till Zoe och sen har jag varit promenad som vanligt. Igår flög det två gröna pepegojor förbi mitt huvud och dag gick jag ut genom dörren i skolan och möttes av en elev som höll i en ödla som han hittat på området! Slutsats: Jag är verkligen inte i Sverige längre.

Zumbadans i tisdags var en helt klart rolig upplevelse. Hela salen var fylld med människor i alla möjliga åldrar, alla redo för att skaka lite rumpa! Kul som tusan var det i alla fall.

Denna vecka har varit year 12s sista och därför har dem vandrat runt utklädda efter olika teman för varje dag. Kontrasten blir extrem när skoluniformsklädda elever vandrar runt brevid gröna monster, präster, tetrisbitar osv. Vi fick oss många skratt åt alla dessa utstyrslar.

Skolavslutning "graduation" hade dem idag och det var  nog så olikt det kan bli Sverige. Inte på ett bra sätt måste jag nog säga. Eleverna tackade av lärarna genom att ge dem priser och driva lite om dem. (vänta lite, borde inte LÄRARNA tacka ELEVERNA också??) Sedan ställde sig alla andra elever på en lång rad och applåderade medan dem lugn vandrade ut från skolan. Lite tråkigt måste jag säga att det hela var. Särkilt med tanke på att alla andra elever sedan bara gick tillbaka till klassrummen. Inte ens föräldrar och vänner var där för att fira deras graduation. LAME. Men något som däremot var väldigt fint var att alla elever skrivit önskningar och förhoppningar på varsin heliumbalong som dem sedan släppte. Dessa balonger susade sedan mot den blåa himlen för att sedan försvinna. Fint. Dock kretsar väl Australiensarnas graduation mer kring schoolis som tar vid om ett par veckor. Det är en resa på en vecka som nästan alla gör för att fira konstant i en vecka. Och det kanske väger upp den extremt lama skolavslutningen. Efter att alla year twelves lämnat skolan utbrast många av mina vänner "om exakt tolv månader är det vi". Lite bittert svarade jag då "Om två och ett halvt år är det där jag". Men vet ni? Det känns faktiskt helt okej.

Måste bara säga att man vet att när man utbytesstudent på riktigt när en gamla svenska kläder faktiskt inte sitter lika bra längre. När kjolarna inte riktigt går upp över höfterna och jeansen är sådär obekväma för att dem blivit så tajta. Det hela är väl en effekt av x-antal rostade mackor om dagen och nya erfarenheter såsom kycckling på burk och yoghurt med rulltårts smak... Jaja. I alla fall:

Resten av helgen tillbringade jag ute på farmen. Där kördes det bil igen och jag lyckades nästan backa in i ett träd till värsyskonens och deras kusin stora förskräckelse. Men ingen skada skedd. Både vi och bilen lever och är glada. På kvällen tittade vi på fyverkerier och eftersom vädret inte var det bästa under lördagkvällen utan mycket kallt fick jag lite nyårs känsla. Nämde jag föresten att det- håll i er. SNÖADE i fredags? Jajamensan. Där försökte jag springa ut från Town Hall efter balen i klackar och i alldeles för kalla kläder och från himlen trillade det lite snöblandat reg. Jaha tänkte jag. Var ju meningen att jag skulle slippa det där. Nu är dock solen tillbaka och värmen smyger sig på likaså.

Annars flyter livet på bra. Förändringar är docck nära. Roliga sådana. Men det tänker jag ta när aaallt är klart. Somsagt. Bloggen är ju utsatt för diverse översätning. Om någon timme beger jag mig mot zumba- dans. Tror inte det finns så mycket mer att skriva nu.

Tillbaka igen hos vanliga värdfamiljen. Fast det har varit mysigt att se något nytt för ett par dagar. Full fart har det varit eftersom den andra familjen hade en hel drös med barnbarn som kom och hälsade på lite mest hela tiden. Så nu är det ganska tyst här i huset...

Igår var det i alla fall fredag och kvällen inelddes med middag med några tjejer varefter vi sedan rörde oss mot "The queen bal". En tävling som jag nog mest kan jämföra med dem där amerikanska skönhetstävlingarna man ser på TV. Fast en australiensiskt variant förstås. Sju tävlande par och så alla gäster. Det roliga med att bo i en mini by är (som jag nämnt tidigare) att alla känner alla under dessa typer av tillställningar och att det därför blir så himla mysigt. Och massa, massa dans och skratt förstås. Efter många timmar i klackar och fötter som ömmade åkte jag hem till Zoe igen och sov där. Nu är det lördag och jag ska iväg till farmen om ett par timmar med familjen. Uppdaterar väl snart igen.


Zoe

Eftersom det nu väntar sommar och sol så blir det även obligatoriskt att bära hatt utomhus. En vacker skapaelse måste jag säga (med lätt ironi i rösten). Bär även en rutig klänning numera. Fast det där med skoluniform har faktiskt blivit något ganska bekvämt och praktiskt.

For tillfallet bor jag hos en van till vardfamiljen eftersom deras morfar avled i sondags. Sa uppdateringen lar bli bristfallig. Men livet flyter pa fint. Det borjar bli varmt nu. Sa himla harligt att kunna sitta ute i solen och lyssna pa faglar som kvittrar i traden. Skriver igen sa fort jag kan!

De senaste dagarna har jag mest bara tagit det lugnt. Min kontaktperson tog med mig till några galopphästar i veckan och det var väldans mysigt att få klappa på en hästmule igen. Gårdagen tillbringade jag I zoes sällskap hemma hos henne vilket var fint det med. Vaknade upp på morgonen i hennes hus med en katt på fötterna och blev mycket förvånad eftersom han är samma ras som min egna lilla katt. Tog ett par sekunder innan jag insåg att det inte var Amadeus som låg där och att det inte var min svenska säng jag låg i. Nu ska jag iväg på en rask promenad och sen får vi se vad dagen och kvällen bjuder på.

Skulle kunna skriva i en evighet om dem där två veckorna. Hur vi började i Sydney med massor av förväntningar och hur vi slutade i Brisbane med upplevelser som alltid kommer finnas kvar i minnet. På resans gång försvann både mobil och kamera. 1000 bilder fanns på den kameran. Från alla platser vi besökte. Bilder på operahuset. Bondi Beach. Byron Bay. På en val. På stränder. På kvällar vid campingen. På sovande människor på bussen. På power jet båt. På fler stränder. På Sabrina i Brisbane. Hoppande människor. Skrattade människor. Härliga människor. Bilder på allt det där som gjorde resan så där otroligt fantastiskt som den faktiskt var. 1000 bilder. Men som tur är så finns det ju faktiskt fler än jag som missbrukade kameror under denna resa så här kommer ett smakprov på diverse vänners bilder!







Fler bilder kommer nog vartefter. Puss så länge.

Ville väl mest bara säga att jag lever. Och att jag SKA skriva om dessa två fantastiska veckor som förflutit. Men inte nu. Jag lever i alla fall. Försöker för tillfället mest bara vänja mig vid att inte vakna upp i ett rörigt, grönt tält. Att inte längre öppna ett blixlås varje morgon och mötas av soluppgång. Att inte längre äta frukost med 44 andra härliga personer på små stolar. Att inte längre sitta på en buss i timmar och att inte längre upptäcka massa underbara platser varje dag. Vänja mig helt enkelt. Vänja mig vid att återgå till en vardag.

Denna vecka har jag varit ensvarig för en docka. Ingen vanlig, tyst, fridull docka dock. Nejnej. Som en del i ämnet health and human devolopment så fick vi nämligen ansvar för att ta hand om en dockbebis i naturlig storlek. Denna bebis skriker om man tippar huvudet på den, skakar den eller skriker bara för att skrika helt enkelt. Så dessa tre nätter har inte varit en rolig upplevelse. Här har man väckts 3-5 ånger varje natt för att plugga in en nyckel i ryggen på bebisen för att få den att sluta gapskrika. Idag lämnade jag tillbaka min asiastiska "dotter" och jag måste ju säga att det var en otrolig befrielse.

Snart ska jag iväg och titta på "deb" dvs. En bal som alla tjejer satsar en förmögenhet på. Jag själv kom för sent för att kunna genomföra den eftersom det har tränats danser sedan maj. Tror förvörigt att detta blir sista inlägget på två veckor eftersom jag imorgon beger mig iväg till Sydney och sedan vidare upp till barriärrevet. Nu ska det levas på campingar, snorklas, surfas och traskas runt i nationalparker!

Helgen var fullspäckad minst sagt och innehöll det mesta av det som hör Australien till. Det inkluderar footy, meetpies, netball, vegemite, känguru, fårfarm och ja. Allt det där. Mys med vänner och firandet av seger och födelsedag hann jag också med samt åter en tur till fårfarmen där jag nästan körde in i en skylt. Och som efter varje helg består måndagen av skvaller. Trodde helt ärligt talat att det inte var möjligt att skvallra så mycket om människor som alla bor i en så liten by som Ararat. Försöker stå ut med det men det irriterar mig. Mycket. Men helgen har varit otroligt fin!

The gardens. Liten park där jag ofta promenerar.

Nu ska jag snart dra på mig en röd tröja med en tecknad råtta på och bege mig mot en närliggande by för att agera supporter åt Ararats footy team som spelar final idag. Sen väntar det ett fullspäckat schema och förhoppningsvis även firandet av en seger. Tack och hej.

Förkyldningen gör mina eftermiddagar segare än någonsin. Promenerar väl mest med Holley och väntar på att helgen ska komma. Men livet är fint. Tänkte mest bara skriva det. Här kommer lite bilder från timmarna innan vi åkte iväg till formal.

Demi och Lenah (fransk utbytesstudent)

Lenah, Demi och Monique

Gab och Maddy

Formal var en festlig tillställning fullt med partyklädda människor. Lite vilsen och borta kände jag mig dock eftersom alla kände alla och somsagt så gör inte jag det än. Men kvällen blev fin.

Igår tog jag det mest bara lugnt och vandrade runt lite i Ararats centrum med värdfamiljen. Detta centrum är förövrigt en lång gata med till synes många affärer, men dessa är dock likadana allihopa och innehåller inget intressant. Lite tidsfördriv helt enkelt.

Förövrigt tycker jag att det är ganska underhållande att människorna här inte säger "let's go for a walk" utan här är det istället "let's go for a drive". Det funkar väl det med.

På kvällen plockade Maddy upp mig och hon tog sedan med mig på firande av födelsedag hos personer jag träffat kort för några veckor sedan. En helt klart trevlig kväll. För varje gång jag träffar folk utanför skolan så blir allt så mycket bättre. Dem liksom jag slappnar av. Helgen har varit väldans fin, även fast jag nu måste avsluta den med plugg.

Kameran är kvar hos Gab. så här kommer en bild snodd från Katie.

Katie och jag

Tänkte väl mest bara medela att jag lever och mår bra. Nyligen hemkommen från ett stycke formal som reslulterade i ett par regält ömma fötter efter många timmar i klackar på ett dansgolv, en öm kind med ett blivande blåmärke efter ofrivilligt slag från okänd människa samt att jag numera är ett  par rosa, leksaksskor rikare eftersom jag fick pris för kvällens snyggaste skor. Att dessa skor var Claudines och inte mina kunde vi båda skratta åt sen. Förkylningen avtar allt mer, humöret stiger allt mer. Skriver mer imorgon!

Dagen kommer bestå av följande:
-Plugg
-Plugg
-Plugg
-PLUGG
... och kanske en kopp te däremellan. Det har sina nackdelar att vi placerad i en Katolsk Privatskola.

Dag nummer två som sjukling IGEN verkar bli mycket spännande. Suck.

Detta är Charlotte, Melanies (äldsta vädsyster) och Adams dotter

En gång i tiden bodde jag i Sverige och vad jag vet så hade jag även ett immunförsvar. Vad som sedan hände vet jag inte riktigt men jag tror att jag lämnade det där immunförsvaret bakom mig när jag satte mig på planet för nu är jag, ännu en gång, sjuk. Efter två lektioner i skolan konstaterade jag därför att nej, detta går inte. Hosta, lätt yrsel, röst som fösvinner och snuva + skola är ej en kombination jag rekomenderar. Eftersom jag hade hört det ryktas om att man måste skriva ut sig från skolan frågade jag ett stycke klasskamrat hurvida detta var sant eller ej och fick bekräftat att japp, gå till the headoffice och säg att du mår dåligt så kontaktar dem din värdfamilj. Efter den ständiga hejdå frasen "see ya" (alla använder den ofta och mycket) släpade jag mig därför bort till detta headoffice och förklarade att jag mådde dåligt och tänkte gå hem.

"Vi måste bara ringa till din värdfamilj då" sa hon som satt där. Ja. Det var väl inget konstigt med det tänkte jag. Men sedan svarar ingen på nummer 1. Eller 2. Eller 3. "But can't I just walk home?" frågade jag då. Nepp. Vi måste ha deras tillåtelse och dem måste komma och plocka upp dig. "So we have to wait until they call me back, but I will try to call them while you're waiting". Waiting. VADÅ WAITING. Skrek min trötta hjärna inombords. För med den meningen blev jag visad till ett vilorum med blåväggar och en säng. Där fick ligga och vänta på bättre tider. Jag funderade på vad som skulle hända om dem inte fick tag i min värdfamilj. SKulle jag då vara tvungen och ligga där till skoldagens slut? Som tur var fick dem slutligen tag i min värdpappa som kom och plockade upp mig. Men helt klart ett exempel på hur få regler vi har i Sverige. Och hur nogranna dem är med vissa regler här. Suck. Nu är jag i alla fall hemma. Förövrigt känns det konstigt att säga hemma. Hemma är ju liksom i Sverige. Men vad är detta om inte ett hemma? Vet inte. Åh. Jag hatar att vara sjuk.