aussielinda

Efter pizzabak hos Demi med fina människor är jag nu hemma och efter att ha fått se ett välbakant klassrum med välbekanta anstikten över skype kan ju livet inte kännas annat än bra.

Adelaide var i alla fall mer än fint.

Efter en minst sagt stressad morgon som tillbringades alldeles för länge på tågstationen lyckades vi slutligen komma på rätt buss. Det var efter att vi fått ringa v-line och fått dem att omorganisera den planerade turen så vi skulle få hoppa på. De hade nämligen glömt att informera oss att vi skulle suttit på en buss halv elva till Ballarat... Så lenah och jag tillbringade cirkus tre timmar på stationen. Finfint. Eller inte.



Slutligen kom bussen och sen bar det iväg. Vi åkte bland annat igenom Horsham som varit översvämmat. Såhär såg det ut när vi körde igenom vattnet:




Slutligen, efter många timmar av dåliga filmer, platta landskap och lite prat däremellan plockade Stephen upp oss från stationen. Sen åkte vi till huset och åt middag innan vi slutligen hamnade framför Tvn och tennisen.

Morgonen därpå skjusade Ann oss till stranden. Där gick vi runt i affärer och njöt av sommarsolen och det turkosa vattnet. Lite lunch hann vi med däremellan samt lite shopping bland de små affärerna.




På eftermiddagen blev vi upplockade och åkte sedan hem för att hänga vid poolen. Sen blev det till att laga kycklingpasta vilket var ett äventyr i sig. Vid nio gick vi bort till biografen som låg runt hörnet för att se "Black Swan". Vi båda var helt lyriska över det faktum att vi kunde både GÅ någonstans och vara spontana. Halleluhja.




Morgonen därpå åkte vi in till Adelaide City med Ann. Hon tog oss till en mysig matmarknad där vi vandrade runt och tittade på allt möjligt. Sen tog vi en fika innan vi delade på oss så Lenah och jag fortsatte längs shoppinggatan. Efter ett par timmar beslutade vi dock oss för att vara lite mer kulturella så vi prickade av både Adelaides museum och Art Gallery och kände oss ännu mer turistiga än vad vi gjort tidigare. Vilket kan ha berott på kartan vi inte kunde läsa och kamerorna vi stadigt höll i händerna.





Morgonen därpå gav vi oss iväg till the wild life park för att klappa kängurur och koalor. Åh så mysigt det var. Konstiga djur är det dock verkligen.





... och där får jag nog sluta för nu kallar sängen och uppstigning klockan 6. Tjohej.

Skriver mer när jag kommer hem!

Nu är Lenah och jag hemkomna från några otroligt fina dagar i Adelaide. Vi ska nu iväg till Demi för att tillbringa kvällen där så får se om jag hinner skriva något om de där dagarna när jag kommer hem. Annars får ni hålla er för imorgonbitti beger jag mig mot Melbourne för att fika med Lina som har flyttat dit från Queensland (henne har jag inte sett sen början på oktober!) och sen blir det att bege sig till Klara för att stanna där ett par nätter. Åh så roligt allt är förtillfället.

Hej sålänge!

Adelaide wildlifepark

Imorse sprang jag för sista gången denna sommar ut från det där lilla huset i Torquay. Sprang ner för samma gata som jag sprungit ner för varje dag den senaste veckan och sprang enda ner till havet och ner till stranden. Nu sitter jag i mitt och Zoes rum i Ararat och även fast det är lite skönt att vara hemma så vet jag hur otroligt mycket jag kommer sakna den där lilla byn. Byn där det står halvfärdiga sandslott på stranden och där solen lyser över bergen om kvällarna. Där det hänger surfbrädor i vartenda skyltfönster och där utecafeerna ligger tätt kring gatorna. Jag kommer sakna Torquay helt enkelt.

Där vid kusten så tog jag på mig vanan att springa varje dag. Mest sprang jag i solnedgången med musik i öronen. Eller klättrade bland klippor och tog av mig skorna och traskade i vattenbrynet. När solen inte lyste tog jag mig ut ändå. Sprang i ösregn och tittade på vågorna. Så fantastiskt fint var det där.

Livet var ganska stillsamt där vid havet vilket nog var precis det jag behövde efter en vecka vid floden med fullspäckat scehma. Mest myste jag bara med värdfamiljen och deras familjevänner som kom och gick. Satt på stranden och byggde sandgubbar i brist på snö med en glad liten tjej gjorde jag en dag. Andra, regniga dagar tittade jag mest på film. Åkte in till Geelong gjorde jag också för att hänga med Tom. Zoe och jag försökte surfa en av dagarna då solen lyste. Det gick inte så bra det. Men mest mådde jag bara så fantasitskt bra i den där lilla byn.

Igårkväll mötte jag upp en glad Din och tillsammans promenerade vi hem till Blake för att hänga med folk jag inte sett på länge. Där spelade vi pingis på blodigt allvar och basket likaså. En fin kväll. Det är varmt nu om kvällarna vilket är helt underbart.

Eftersom mitt alarm på mobilen inte ringde imorse (...eller så sov jag igenom det. Inte vet jag) så missade jag även tåget som skulle ta mig till Torquay och sommarhuset. Men det hela löste sig mycket bra eftersom Georgie åker ner ikväll istället för imorgon som vi först trodde. Så nu bär det av till kusten i en vecka eller något sådant.

Jag skriver mer när jag kommer tillbaka!

Veckan började med att jag och sju andra peppade människor trängde in oss i familjens minibuss bland väskor och kuddar för att sedan följa efter de andra bilarna som tillsammans med bussen bildade ett led av personer som alla skulle till samma destination: Murray River. Under veckan kom och gick vänner till familjen i alla åldrar. Däribland var ca tio stycken i åldrarna 16-20, släktingar som vänner. Det känns som att jag varit på läger i en vecka. Ett väldigt, väldigt, väldigt lyckat läger.

För att sammanfatta veckan:
Efter timmar av musik på hög volym och kanske lite sömn däremellan för min del så nådde vi en rödorange grusväg som slingrade sig in bland låga växter fram till floden och huset. Där lastade vi av all packning för att sedan dra på oss badkläder och vandra ner till vattnet.



Sedan inledde vi en dag som var första av väldigt många andra liknande dagar.

Om kvällarna åkte vi båt upp längs floden i solnedgången, satt utanför huset till långt in på natten eller spelade footy, cricket eller andra spel jag helt glömt bort namnet på.







...om dagarna mest bara åkte vi allt möjligt efter båten, däribland livsfarliga ringturer där jag mer än en gång åkte av och slog i vattnet. Jag lärde mig även att åka kneeboard vilket visade sig vara förträffligt roligt. Solen lyste varje dag och så småningo förvandlades håret till dreads och huden blev sådär smutsbrun som den ska vara när man lever vid vattnet.




Nytt år blev det också vilket vi firade med mer båtåkande, musik, smällare, dans och cricket spel.




En kväll åkte vi till den lokala lilla puben där det inte gick att få den minsta täckning på mobilen och där människorna som vandrade in var som hämtade ut crocidile dundee. Där käkade vi middag och spelade biljard innan vi åkte till huset igen och skrattade mest hela natten.



En annan kväll åkte vi med bilen ut längs vägarna som sträcker sig genom platta åker landskap. Såhär såg det ut på en av platserna vi stannade vid:



Under veckan tappade jag helt uppfattningen om vilken dag det var. Eller vad klockan var. Hur många nätter vi varit där och hur många nätter vi hade kvar. Jag bara levde i nuet och njöt av det som är Australien. Denna vecka har varit något alldeles speciellt.

Imorgon beger jag mig till Murray River tillsammans med familjen och en hel drös med familjekompisar och kompisar för att mest bara ha det bra i en vecka. Förmodligen åker vi direkt till Torquay efter det, ner till familjens sommarhus vid kusten, för att stanna där ett tag. Så jag vet inte när jag kommer kunna skriva igen för att vara helt ärlig. Så jag får önska er alla ett GOTT NYTT ÅR nu istället! 2010 har verkligen försvunnit i en fingerknäppning och för ett år sedan visste jag defnitivt inte att jag skulle sitta i ett hus i Australien året därpå. Alltid lika intressant vilket vändning livet tar.


Warrnambool

Till er som frågat efter min nya adress så är den följande:

(familjen heter Eastick)
17 Scotts Rise
Ararat 3377
Victoria
Australia

Här är huset jag numera bor i!



Edie och Daisy

Har jag nämnt att det är gräshoppsinvation här föresten? Eller kanske är det syrsor. Jag vet inte. Jag vet bara att det flyger tiotusentals flygande insekter överallt. Inget som tillhör den vanliga aussie- sommaren men givetvis ska dem komma när jag är här. Helt otroligt äckligt är det i alla fall. Gatorna är täckta av dessa flygande varelser, luften är full av dem och vart jag än går krockar jag med dem. Brr.

Dessa bilder tog jag för ett par dagar sedan vid poolen i ett försök att fånga hur äckliga dessa insekter är. Skulle vilja fånga hur det ser ut bakom huset för där har det blivit en hel motorväg full av dessa varelser. Men kameran kan inte fånga det, de är för små. Men om ni tittar på bilden på huset kanske ni ser att det är små fläckar överallt. Det är gräshopporna.

...tog Georgie och Matt (hennes pojkvän) med mig ut till hans familjs farm som ligger en bit utanför byn med utsikt över nationalparken. Där hoppade jag och Georgie upp på en fyrhjuling medan Matt tog en motorcykel och hans lillasyster med pojkvän tog en annan. Sen bar det iväg ut över fälten och in i bushliknande landskap. Full fart blev det och vi flög (ja bokstavligt eftersom vi råkade köra på diverse grenar och gupp) och korsade små vattendrag. Ut ur skogen hoppade det sedan ut ett gäng kängurus till min stora glädje. Det är ett häftigt land detta.





Igår åkte jag, Zoe, Georgie, Gab och Fiona in till Melbourne för "mellandagsrea" även kallad "boxing day". Där letade vi oss igenom högar av reakläder och trängde oss igenom folkmassor. Men det var faktiskt inte lika rörigt som jag trodde att det skulle vara. Hem kom jag i alla fall en tröja, ett par shorts och en hatt rikare.


Zoe och Gab med hennes "finaste" leende.

Nu har jag upplevt en äkta "aussie christmas" och även fast det inte var så varmt som det brukar eller så soligt som det brukar vara under julen här så kunde ändå traditionerna genomföras som vanligt.

Morgonen började med att "tomten" hade varit här så jag, Zoe och Georgie fick varsin strumpa innehållandes lite fina saker.


Sen åt vi frukost med värdmormor och värdmorfar beståendes av egg och bacon.



När vi alla var mätta och glada blev det paketöppning. Själv hade jag ingen aning vad som kunde gömma sig i det där röda paketet som det stod mitt namn på.



... men såhär glad blev jag när jag väl öppnat det. För i den röda lådan låg en biljett till big day out- musikfestivalen i januari som jag så gärna velat gå på men inte haft en biljett till.



När paketen var uttelade och alla nöjda och glada åkte vi iväg till värdfarmor för lunch. Där väntade hela min värdpappas sida av släkten så det lilla huset var fullt av människor.



Det här är någon australiensisk jultradition. Man drar i varsin ände tills pappret spricker, den som får störst del får också leksaken och hatten som gömmer sig i den. Därav bär alla någonslags papperskrona på alla bilder.


Efter alldeles för mycket mat som var alldeles för god (jag var ju tvungen att smaka precis allt för att få ut det mesta av aussie- julen) så åkte vi vidare till min värdmammas del av släkten. Där satt vi utomhus och det var väl bara hur konstigt som helst men väldigt trevligt.




Sen forstatte vi äta mat. Massor av mat. För på det stora hela handlar väl julen om detsamma i alla länder. Man träffar familj och släkt, öppnar paket, äter en himla massa mat men mest bara har det trevligt tillsammans.

Kanske borde skriva God Jul. Men det känns så konstigt. För jag har ingen julkänsla alls. Utanför fönstret skiner solen och det är varmt. Folk planerar att åka till sjön och på julklappslistan har folk önskat sig bikini och solglasögon iställer för vinterskor och pulka. Står det skidor på önskelistan är det för vatten och inte snö. Allt är så upp och ner det kan bli och det är väl bra på sätt och vis för annars skulle jag nog sakna svensk jul mer än vad jag redan gör.

Igår käkade jag lunch med Annie, Lenah och Demi. Om det är några tjejer här som jag verkligen kan slappna av och ha roligt med så är det dessa personer. När vi pratat av oss i några timmar promenerade jag hem för att sedan åka iväg till Andrews jobbavslutningsfest tillsammans med hela familjen. Somvanligt i denna lilla by och kanske genomgående för hela Australien så innebär denna typ av event att vuxna och barn blandas i en härlig röra så jag blev kvar där till efter tolv. Sedan satt Georgie och jag uppe ett bra tag och bara pratade. Det var fint.

Idag fyllde Maddy 17 så det firades med lunch på sicilians med ett gäng på åtta personer.




Visst låter det som en helt vanlig julafton?

Imorse vaknade jag upp och kände mig för första gången på dagar inte yr och febrig. Det visade sig vara en perfekt dag för att vara frisk dessutom eftersom solen också lyste för första gången på många dagar. Och för att göra timingen ännu bättre så hade vi bestämt oss för att åka ner till familjens sommarhus i Torquay idag för att titta till det. Så efter frukosten plockade värdmormor och värdmorfar upp mig och Zoe och tre timmar senare rullade vi in på uppfarten till det jag hade trott skulle vara en minilägenhet men som visade sig vara ett hus på två våningar i toppskick. Hela byn var helt fantastisk. En litet kustsamhälle där surfbrädor fanns i varenda skyltfönster och utecafeerna låg tätt längs gatorna. Där vandrade jag och Zoe runt och shoppade alldeles för mycket under några timmar.



På vägen hem stannade vi till vid sjön eftersom familjens båt slutligen blivit lagad så det blev till att dra på sig badkläder och sen körde de igång vattenskidor, wakeboard och allt möjligt i vattenväg. Eftersom jag fortfarande är lite yr till och ifrån så lät jag resten stå för vattenkonsterna men det var för all del trevligt att stå i kvällsolen och titta på när Zoe hoppade fram i vågorna från båten också.



När alla var färdigåkta sa Andrew (värdpappa) åt mig och Zoe att hoppa i båten och sa åt en förvånad Zoe att köra runt båten till platsen där man kan dra upp den med bil. "Men jag vet inte hur man kör!!" Utbrast hon. "Äh. Du har ju L-plates med bil" svarade han. Så vi båda hoppade skrattandes i båten och körde runt ett par varv tills de slutligen var klara att dra upp den. Zoe är som tur är väldigt duktig på att köra både bil och båt.

Torsdag: Följde med Zoe och Georgie till primary school där Jacqui jobbar och hjälpte till med julavsluting och flyttande av saker. Överallt sprang det små uniformsklädda barn och jag slogs av tanken hur svårt det måste vara för föräldrarna att hitta sitt barn i den grön-gula massan som utgjordes av allas uniformer. Sedan bar det iväg till gymmet med lite folk och sedan hem igen för att ha möta med Sarah som överlämade mina varingar från STS...




Tre fina varningar fick jag eftersom min kära gamla värdmor hittade på allt möjligt om mig. Tack snälla STS för att ni lyssnade på henne och inte mig. På det stora hela har jag "ljugit" om sts annordad tur, struntat i skolan eftersom jag gick på Harry Potter samt betett mig allmänt illa.

Sedan bar det iväg på släktmiddag hos värdfarmor, något som görs varje torsdagskväll.

Fredag: Åkte till frisören och spontanklippte lugg... och fick i samma vända ett sms från min gamla värdmamma som undrade om jag ville följa med till Melbourne dagen därpå. Likaså att hon hoppas på att se mig under jul. Bara ett ord. NEJ. Hur kombinationen av detta och varningar går ihop vet jag icke.

När håret var klippt och fläckarna bortfärgade åkte vi till Cal eftersom Sarah ville titta på in hundvalp som hon ska köpa när den vuxit till sig lite. Där tittade vi sedan på film och hade det allmänt trevligt.

På kvälle firade vi Mollie som fyllde 17 med middag på sicilians och sedan med musik och mys i hennes shed. Under kvällen sa Maddy "Linda, det ssyns verkligen hur mycket gladare du är nu när du bor hos the Easticks". Kändes fint och det är så himla sant. Jag är verkligen så mycket gladare nu.






När klockan ärmade sig tolv åkte jag, Zoe och Aaron hem igen för att umgås med vänner och familj som firade att jobbterminen är över. Här nedanför har ni min nya, mysiga värdmamma.





Lördag: Åkte till en närliggade by med Georgie (värdsyster) och hennes pojkvän för att titta på när han spelade tennis. Där satt vi i princip hela dagen och bara pratade. På kvällen åkte vi till familjevänner och åt middag där. Nu ligger jag i min säng och trots att jag är helt utmaddad av trötthet så käns livet så himla bra. Denna familj äör verkligen så himla bra. 

Måndag: I måndags lyste solen och det var varmt och skönt så jag och ett litet gäng människor på tio personer begav oss till sjön för att njuta av sommaren.



Tisdag: Jag vaknade upp utvilad och taggad som tusan. MUSE stod på schemat. Klockan tolv hoppade jag på Melbourne tåget med nio andra euntisiastiska människor och sedan tillbringade vi eftermiddagen i storstadslivets stress.


Tom och Blake. Vi hittade en fin liten gata med massor av graffitimålningar.

Efter tidig middag i chinatown lämnade vi city och rörde oss mot arenan. Sedan väntade timmar av musik i en publik som alla sjöng med i alla välbekanta sångtexter. Jag, Tom och Deniz hamnade dock på ena sidan av arenan och resten på andra. Men det gjorde väl inte så mycket egentligen. Hur bra som helst var det i alla fall. Musiken. Stämningen. Människorna. Åh.





Efter konserten gjorde vi vårt bästa för att hitta resten samt Mark som skulle möta upp oss.



Sedan kom marks värdpappa och plockade upp honom och mig eftersom jag inte får sova på hotel för STS. En helt fantasitskt rolig kväll var det verkligen.

Onsdag: Det kanske var lika bra att jag inte "sov" på hotellet för när jag mötte upp vännerna dagen därpå var de alla trötta och på min kamera jag lämnat hos dem hittade jag över 100 foton tre av dem tagit eftersom de fick för sig att promenera runt Melbourne i soluppgången. Jag, Demi och Dine försökte oss på lite shoppning men intresset var lite halvt eftersom även de sovit alldeles för lite. Själv var jag väl ganska pigg och glad dock!


En av många bilder jag hittade på min kamera.


Och såhär trötta var alla innan vi klev på tåget.

Tolka bristen på inlägg som något positivt. För det är det. Sedan jag flyttade in hos Zoe har det varit fullt upp.

Torsdag: Jag tog mina väskor och lastade in dem i Sarahs bil. Sen bar det iväg. Nu ligger kläderna i en prydlig röra (kan man säga så?) i Zoes garderob och alla mina bilder uppsatta på väggarna. Lättnad. På kvällen åkte vi på släktmiddag.



Fredag: Klara kom på eftermiddagen och hon, jag och Zoe bakade lussebullar. Zoe tittade mycket misstänksamt på den gula degen liksom på Klara och mig som blev sådär övereuntisiastiksa över något svenskt. Sedan värmde vi upp glögg som vi bjöd värdmormor, Georgie och hennes vänner på samt de färdiga lussebullarna som nästan smakade som hemma. Men bara nästan.


Sedan gick vi och såg Due Day på bio vilket fick oss alla att skratta mycket. Vi var ensamma i hela biosalongen. När vi kom hem satt vi och skrattade mer med Georgie och hennes pojkvän innan vi kröp till säng och tittade på Notting Hill.

Lördag: Zoe åkte och jobbade medan Klara och jag vandrade runt mainstreet och köpte grejer inför kvällen. Sedan mötte vi upp Zoe för lunch på Sicilians och skrattade åt Jackson som blev väldigt glad över att se Klara och hennes långa blonda hår... Vi åkte sedan hem och fixade oss i ordning med Zoe och hennes vänner tills vi alla såg ut såhär:





Sedan pressade vi oss in i Zoes minibuss och körde i gång musik samt plockade upp Mark från stationen. Vi sjöng oss sedan hela vägen ut till födelsedagsfesten som var målet med bussturen.




Sen kom vi fram till lenah och Annies hus och träffade fler partyklädda människor. Några timmar senare slog klockan tolv och samtidigt började Klara sjunga ja må hon leva tillsammas med Jack och Scott som gjorde ett tappert försök att sjunga med.

Klockan halv fyra slogs musiken av och jag, Klara och tre till gick till en trädkoja för att försöka sova. En madrass och fem personer är inte att rekomendera. Jag tror jag kanske sov cirka 15 minuter. På morgonen vaknade alla trötta med glada och njöt av egg & bacon som Annies snälla föräldrar stod och stekte till alla.

Sedan sa jag hej då till Klara och Mark och åkte hem till Zoe för att sedan äta födelsedags lunch med hela familjen. Jag blev detta fina halsband rikare:


På kvällen var jag tvungen att åka tillbaka till min gamla värdfamilj för att gå på "carols by candlelight" med dem. Det var ett litet event i the gardens för att fira att julen är här. Det hela blev inte så hemskt eftersom de mest ville ge mig en födelsedagspresent (en mp4) och ge mig tårta. Och kanske visa omvärlden hur snälla de är. Sen gick Chelsea iväg med sina vänner och de tyckte att jag skulle göra detsamma så jag träffade folk från skolan vilket var roligt.



När jag kom hem hade Zoe bakat den här fina tårtan till mig:


Jag kan inte säga annat än att livet har varit så himla bra de senaste dagarna.

I hörnet i rummet står min turkosa resväska. För fyra månader trodde jag att den skulle ligga kvar i det hörnet under de elva månaderna jag hade framför mig. Men nu ska jag ändå ta fram den. Fylla den med alla kläder. Alla saker. Allt det som fyller ut det rum som imorgon inte kommer vara mitt längre. För jag flyttar. Idag. Igårkväll ringde Sarah och efter ett samtal på kanske en kvart kom Bernadine in i mitt rum, lätt skakig på rösten och sa "Linda, that was Sarah, we've decided that you are moving tomorrow". Det krävdes en extrem psykisk anstränging för att hålla ansiktet i en seriös min. Helst ville jag bara skratta och hoppa runt. Men samtidigt kan jag inte förstå att det slutligen är över. Att efter månader av tryckande på STS så får jag äntligen flytta.

Vid middagen satt Bernadine och försökte få mig att få dåligt samvete igen. Hon satt och sa att jag hanterat detta så dåligt. Att det var för mycket av en chock. Att de gjort precis allt för mig. Att de planerat så mycket för mig. Ändå slutade samtalet med att hon säger att anledningen till att hon blir upprörd är att de älskar mig som en del i sin familj. Hur hon har mage att sitta och säga det efter allt hon gjort bakom min rygg är och kommer förbli ett mysterium. På söndag måste jag tillbaka till familjen eftersom de vill fira min födelsedag. Jag tror det egentligen handlar om att de vill visa sina vänner vilken fantastisk familj de är eftersom en stor picknick i the gardens inträffar samma kväll. Men det är värt det för att få flytta idag.

Nu sitter jag på mitt blåa överkast. I mitt rum med biltavlor upphängda på de vita väggarna. I det lilla halvfärdiga huset på Mc Lellan street. Sitter här för sista gången. Det är väl nu det börjar? Allt det där jag väntat på så länge.

.

Inatt provsov jag min nya säng hos Zoe. Hon är så himla bra den tjejen. När vi satt där och tittade på Notting Hill och åt choklad i hennes rum insåg jag hur mycket roligare allt kommer bli nu. Det kommer bli roligt att komma HEM på ett annat sätt än vad det varit nu.

Vid tolvtiden åkte jag till skolan för att vara där ett par timmar på "buddy day". Det vill säga att jag blev tilldelad en liten year 7 som jag ska ta hand om. Eller som ska ta hand om mig tänkte jag. Efter det gick jag hem till Mollie med Maddy och Zee en kortis för att sedan återvända till huset där jag sitter nu och väntar på att zuma ska köra igång om en timme.

Efter en gårdagskväll som tillbringades i partymörker hemma hos Tegan som fyllde 17 vaknade jag upp för att bli upplockad av min kontaktperson Sarah som tog mig till Warrnambool för Beach Ride! Någon timme senare befann jag mig i en bild från en katalog. Så kändes det i alla fall. Vattnet skvätte om hovarna och solen fick havet att glittra sådär katalokklassiskt. Och jag har köpt en billig, dålig kamera Så nu kommer det bli mer bilder och mindre babblande. Bra? Bra!








Avslutade dagen med att åka runt och titta på olika stränder och titta på havet.

Nemen vad säger ni? Dags för lite ärlighet här i bloggen? Först: Grattis. Ni lyckades logga in. Får se om jag så småning om tar bort lösenordet, det återstår att se.

Så varför allt detta?

Jo, för ett par månader sedan satt jag inklämd mellan mina kära värdsyskon på väg hem från familjens bilsemester och jag även påväg hem från den där safarituren jag aldrig slutar tjata om. Där satt jag, med Chelsea på vänster sida och med Steven på andra och insåg att nej. Detta kommer inte fungera längre. Min värdsysters negativa kommentarer östes ut över mig. Likaså bråken i bilen. "Du kommer märka att vi är en familj som pratar om allt och har roligt tillsammans när vi åker hem imorgon" hade mina båda värdföräldrar sagt kvällen innan. Jaha tänkte jag där i bilen och lyssnade på ännu fler bråk som utbröt eller på den tryckande tystaden som uppstod efter. Två dagar inklämd i den där orange hot rod bilen fick mig att inse. Nej, nu räcker det. Jag är bara på utbyte en gång i livet. Dags för förändring.

Jag tror också att det var lite människorna på den där resan som också fick mig att inse att jag var (är) felplacerad. Människorna i skolan hade väl varnat mig redan från början. Sedan min första dag här har dem frågat lite försiktigt vad jag egentligen tycker om den där familjen. Efter resan insåg jag vad dem hela tiden menat. Eftersom jag plötsligt var den där personen som berättade knasiga historier om sin värdfamilj. Den personen man alltid tror ska vara någon annan.

Nu såhär ett par månader senare sover jag fortfarade i samma säng. Vaknar upp av samma röst på morgonen som kliver in i mitt rum utan en tanke på att jag kanske inte vill ha henne runt stökandes i mitt rum. För två veckor sedan, exakt, berättade jag för familjen att jag kommer flytta. Flytta in hos Zoe vars namn ni kanske märkt dykt upp i bloggen ganska ofta. Samtalet med familjen fick mig att inse att känslan har varit rätt hela tiden. Jag bad om att få stanna hemma från bilsemestern de skulle på under helgen pga vad jag just berättat för dem och det fick min kära värdmamma att go crazy. Dem är inte riktigt kloka. Det hela slutade med att jag sov hos vänner, dem åkte iväg på bilsemester och låste dörren utan att erbjuda mig nyckel. Ringde STS gjorde hon också och försökte sätta mig i trubbel samt berättade för alla hennes jobbar kollegor att jag är en förfärlig person. Värdsyster har dessutom tydligen "spionerat" på mig i skolan efter det där samtalet.

Så nu har jag fått vidta diverse åtgärder så som att sätta lösenord på denna blogg och sova med en papperslapp tryckt över nyckelhålet eftersom jag här om dagen insåg att dem kikar in igenom det för att se om jag använder min dator. Likaså har jag insett att min värdmamma går igenom mina lådor när jag är borta på jakt efter bevis som skulle kunna få mig hemskickad. För hon är sårad. Förudmjukad. Och alldeles utom sig av ilsa. Inte för att hon visar det på ytan. Nej. Vi leker glada familjen vi. Men det är under ytan. bakom leendet som allt döljer sig. Så tro inte att jag bor i ett helvete just nu. det gör jag inte. Psykiskt påfrestande är det. Men de spelar teater för mig. För de vet inte att jag vet hur arga dem egentligen är. Så för att vara helt ärlig så är familjen snällare än någonsin. Men det är falskt. Och så kommer de där sarkastiska kommentererna lite titt som tätt. Men om det inte vore för min area rep och vännerna med föräldrar som jobbar med min värdmamma så skulle jag tro att de tog detta förträffligt bra.

Det känns väl också viktigt att jag klargör att jag verkligen tyckte om familjen först. De har försökt. Ställt upp och skjusat runt mig. Inte krävt så mycket av mig här i huset.  Men de är trångsynta. Lever i sin egen lilla bubbla som inte rymmer nya perspektiv. De är inne i sin hot rod värld. Jag har sedan ganska långt tillbaka insett att min värdmamma är en svår person att ha att göra med. Men det är väl först nu jag insett precis hur svår hon är.

Igår fick jag sms från Sarah (min fantastiska are rep) som sa att jag antagligen kommer flytta nästa vecka. TILLSLUT. De har jobbat så fruktansvärt långsamt. Aja. Just nu skrattar jag mest åt allt. Att jag hamnade i en sådan där historia man läser om innan man åker på utbyte. Finns väl hur mycket som helst jag skulle kunna skriva om detta. Anledningarna till att jag flyttar osv. som fanns innan det där samtalet. Men jag tror de flesta av er läsare redan vet.

Raderar väl förmodligen det här inlägget när jag tar bort lösenordet. Men nu vet ni i alla fall.

Tack och hej.