aussielinda

Imorgon beger jag mig till Murray River tillsammans med familjen och en hel drös med familjekompisar och kompisar för att mest bara ha det bra i en vecka. Förmodligen åker vi direkt till Torquay efter det, ner till familjens sommarhus vid kusten, för att stanna där ett tag. Så jag vet inte när jag kommer kunna skriva igen för att vara helt ärlig. Så jag får önska er alla ett GOTT NYTT ÅR nu istället! 2010 har verkligen försvunnit i en fingerknäppning och för ett år sedan visste jag defnitivt inte att jag skulle sitta i ett hus i Australien året därpå. Alltid lika intressant vilket vändning livet tar.


Warrnambool

Till er som frågat efter min nya adress så är den följande:

(familjen heter Eastick)
17 Scotts Rise
Ararat 3377
Victoria
Australia

Här är huset jag numera bor i!



Edie och Daisy

Har jag nämnt att det är gräshoppsinvation här föresten? Eller kanske är det syrsor. Jag vet inte. Jag vet bara att det flyger tiotusentals flygande insekter överallt. Inget som tillhör den vanliga aussie- sommaren men givetvis ska dem komma när jag är här. Helt otroligt äckligt är det i alla fall. Gatorna är täckta av dessa flygande varelser, luften är full av dem och vart jag än går krockar jag med dem. Brr.

Dessa bilder tog jag för ett par dagar sedan vid poolen i ett försök att fånga hur äckliga dessa insekter är. Skulle vilja fånga hur det ser ut bakom huset för där har det blivit en hel motorväg full av dessa varelser. Men kameran kan inte fånga det, de är för små. Men om ni tittar på bilden på huset kanske ni ser att det är små fläckar överallt. Det är gräshopporna.

...tog Georgie och Matt (hennes pojkvän) med mig ut till hans familjs farm som ligger en bit utanför byn med utsikt över nationalparken. Där hoppade jag och Georgie upp på en fyrhjuling medan Matt tog en motorcykel och hans lillasyster med pojkvän tog en annan. Sen bar det iväg ut över fälten och in i bushliknande landskap. Full fart blev det och vi flög (ja bokstavligt eftersom vi råkade köra på diverse grenar och gupp) och korsade små vattendrag. Ut ur skogen hoppade det sedan ut ett gäng kängurus till min stora glädje. Det är ett häftigt land detta.





Igår åkte jag, Zoe, Georgie, Gab och Fiona in till Melbourne för "mellandagsrea" även kallad "boxing day". Där letade vi oss igenom högar av reakläder och trängde oss igenom folkmassor. Men det var faktiskt inte lika rörigt som jag trodde att det skulle vara. Hem kom jag i alla fall en tröja, ett par shorts och en hatt rikare.


Zoe och Gab med hennes "finaste" leende.

Nu har jag upplevt en äkta "aussie christmas" och även fast det inte var så varmt som det brukar eller så soligt som det brukar vara under julen här så kunde ändå traditionerna genomföras som vanligt.

Morgonen började med att "tomten" hade varit här så jag, Zoe och Georgie fick varsin strumpa innehållandes lite fina saker.


Sen åt vi frukost med värdmormor och värdmorfar beståendes av egg och bacon.



När vi alla var mätta och glada blev det paketöppning. Själv hade jag ingen aning vad som kunde gömma sig i det där röda paketet som det stod mitt namn på.



... men såhär glad blev jag när jag väl öppnat det. För i den röda lådan låg en biljett till big day out- musikfestivalen i januari som jag så gärna velat gå på men inte haft en biljett till.



När paketen var uttelade och alla nöjda och glada åkte vi iväg till värdfarmor för lunch. Där väntade hela min värdpappas sida av släkten så det lilla huset var fullt av människor.



Det här är någon australiensisk jultradition. Man drar i varsin ände tills pappret spricker, den som får störst del får också leksaken och hatten som gömmer sig i den. Därav bär alla någonslags papperskrona på alla bilder.


Efter alldeles för mycket mat som var alldeles för god (jag var ju tvungen att smaka precis allt för att få ut det mesta av aussie- julen) så åkte vi vidare till min värdmammas del av släkten. Där satt vi utomhus och det var väl bara hur konstigt som helst men väldigt trevligt.




Sen forstatte vi äta mat. Massor av mat. För på det stora hela handlar väl julen om detsamma i alla länder. Man träffar familj och släkt, öppnar paket, äter en himla massa mat men mest bara har det trevligt tillsammans.

Kanske borde skriva God Jul. Men det känns så konstigt. För jag har ingen julkänsla alls. Utanför fönstret skiner solen och det är varmt. Folk planerar att åka till sjön och på julklappslistan har folk önskat sig bikini och solglasögon iställer för vinterskor och pulka. Står det skidor på önskelistan är det för vatten och inte snö. Allt är så upp och ner det kan bli och det är väl bra på sätt och vis för annars skulle jag nog sakna svensk jul mer än vad jag redan gör.

Igår käkade jag lunch med Annie, Lenah och Demi. Om det är några tjejer här som jag verkligen kan slappna av och ha roligt med så är det dessa personer. När vi pratat av oss i några timmar promenerade jag hem för att sedan åka iväg till Andrews jobbavslutningsfest tillsammans med hela familjen. Somvanligt i denna lilla by och kanske genomgående för hela Australien så innebär denna typ av event att vuxna och barn blandas i en härlig röra så jag blev kvar där till efter tolv. Sedan satt Georgie och jag uppe ett bra tag och bara pratade. Det var fint.

Idag fyllde Maddy 17 så det firades med lunch på sicilians med ett gäng på åtta personer.




Visst låter det som en helt vanlig julafton?

Imorse vaknade jag upp och kände mig för första gången på dagar inte yr och febrig. Det visade sig vara en perfekt dag för att vara frisk dessutom eftersom solen också lyste för första gången på många dagar. Och för att göra timingen ännu bättre så hade vi bestämt oss för att åka ner till familjens sommarhus i Torquay idag för att titta till det. Så efter frukosten plockade värdmormor och värdmorfar upp mig och Zoe och tre timmar senare rullade vi in på uppfarten till det jag hade trott skulle vara en minilägenhet men som visade sig vara ett hus på två våningar i toppskick. Hela byn var helt fantastisk. En litet kustsamhälle där surfbrädor fanns i varenda skyltfönster och utecafeerna låg tätt längs gatorna. Där vandrade jag och Zoe runt och shoppade alldeles för mycket under några timmar.



På vägen hem stannade vi till vid sjön eftersom familjens båt slutligen blivit lagad så det blev till att dra på sig badkläder och sen körde de igång vattenskidor, wakeboard och allt möjligt i vattenväg. Eftersom jag fortfarande är lite yr till och ifrån så lät jag resten stå för vattenkonsterna men det var för all del trevligt att stå i kvällsolen och titta på när Zoe hoppade fram i vågorna från båten också.



När alla var färdigåkta sa Andrew (värdpappa) åt mig och Zoe att hoppa i båten och sa åt en förvånad Zoe att köra runt båten till platsen där man kan dra upp den med bil. "Men jag vet inte hur man kör!!" Utbrast hon. "Äh. Du har ju L-plates med bil" svarade han. Så vi båda hoppade skrattandes i båten och körde runt ett par varv tills de slutligen var klara att dra upp den. Zoe är som tur är väldigt duktig på att köra både bil och båt.

Torsdag: Följde med Zoe och Georgie till primary school där Jacqui jobbar och hjälpte till med julavsluting och flyttande av saker. Överallt sprang det små uniformsklädda barn och jag slogs av tanken hur svårt det måste vara för föräldrarna att hitta sitt barn i den grön-gula massan som utgjordes av allas uniformer. Sedan bar det iväg till gymmet med lite folk och sedan hem igen för att ha möta med Sarah som överlämade mina varingar från STS...




Tre fina varningar fick jag eftersom min kära gamla värdmor hittade på allt möjligt om mig. Tack snälla STS för att ni lyssnade på henne och inte mig. På det stora hela har jag "ljugit" om sts annordad tur, struntat i skolan eftersom jag gick på Harry Potter samt betett mig allmänt illa.

Sedan bar det iväg på släktmiddag hos värdfarmor, något som görs varje torsdagskväll.

Fredag: Åkte till frisören och spontanklippte lugg... och fick i samma vända ett sms från min gamla värdmamma som undrade om jag ville följa med till Melbourne dagen därpå. Likaså att hon hoppas på att se mig under jul. Bara ett ord. NEJ. Hur kombinationen av detta och varningar går ihop vet jag icke.

När håret var klippt och fläckarna bortfärgade åkte vi till Cal eftersom Sarah ville titta på in hundvalp som hon ska köpa när den vuxit till sig lite. Där tittade vi sedan på film och hade det allmänt trevligt.

På kvälle firade vi Mollie som fyllde 17 med middag på sicilians och sedan med musik och mys i hennes shed. Under kvällen sa Maddy "Linda, det ssyns verkligen hur mycket gladare du är nu när du bor hos the Easticks". Kändes fint och det är så himla sant. Jag är verkligen så mycket gladare nu.






När klockan ärmade sig tolv åkte jag, Zoe och Aaron hem igen för att umgås med vänner och familj som firade att jobbterminen är över. Här nedanför har ni min nya, mysiga värdmamma.





Lördag: Åkte till en närliggade by med Georgie (värdsyster) och hennes pojkvän för att titta på när han spelade tennis. Där satt vi i princip hela dagen och bara pratade. På kvällen åkte vi till familjevänner och åt middag där. Nu ligger jag i min säng och trots att jag är helt utmaddad av trötthet så käns livet så himla bra. Denna familj äör verkligen så himla bra. 

Måndag: I måndags lyste solen och det var varmt och skönt så jag och ett litet gäng människor på tio personer begav oss till sjön för att njuta av sommaren.



Tisdag: Jag vaknade upp utvilad och taggad som tusan. MUSE stod på schemat. Klockan tolv hoppade jag på Melbourne tåget med nio andra euntisiastiska människor och sedan tillbringade vi eftermiddagen i storstadslivets stress.


Tom och Blake. Vi hittade en fin liten gata med massor av graffitimålningar.

Efter tidig middag i chinatown lämnade vi city och rörde oss mot arenan. Sedan väntade timmar av musik i en publik som alla sjöng med i alla välbekanta sångtexter. Jag, Tom och Deniz hamnade dock på ena sidan av arenan och resten på andra. Men det gjorde väl inte så mycket egentligen. Hur bra som helst var det i alla fall. Musiken. Stämningen. Människorna. Åh.





Efter konserten gjorde vi vårt bästa för att hitta resten samt Mark som skulle möta upp oss.



Sedan kom marks värdpappa och plockade upp honom och mig eftersom jag inte får sova på hotel för STS. En helt fantasitskt rolig kväll var det verkligen.

Onsdag: Det kanske var lika bra att jag inte "sov" på hotellet för när jag mötte upp vännerna dagen därpå var de alla trötta och på min kamera jag lämnat hos dem hittade jag över 100 foton tre av dem tagit eftersom de fick för sig att promenera runt Melbourne i soluppgången. Jag, Demi och Dine försökte oss på lite shoppning men intresset var lite halvt eftersom även de sovit alldeles för lite. Själv var jag väl ganska pigg och glad dock!


En av många bilder jag hittade på min kamera.


Och såhär trötta var alla innan vi klev på tåget.

Tolka bristen på inlägg som något positivt. För det är det. Sedan jag flyttade in hos Zoe har det varit fullt upp.

Torsdag: Jag tog mina väskor och lastade in dem i Sarahs bil. Sen bar det iväg. Nu ligger kläderna i en prydlig röra (kan man säga så?) i Zoes garderob och alla mina bilder uppsatta på väggarna. Lättnad. På kvällen åkte vi på släktmiddag.



Fredag: Klara kom på eftermiddagen och hon, jag och Zoe bakade lussebullar. Zoe tittade mycket misstänksamt på den gula degen liksom på Klara och mig som blev sådär övereuntisiastiksa över något svenskt. Sedan värmde vi upp glögg som vi bjöd värdmormor, Georgie och hennes vänner på samt de färdiga lussebullarna som nästan smakade som hemma. Men bara nästan.


Sedan gick vi och såg Due Day på bio vilket fick oss alla att skratta mycket. Vi var ensamma i hela biosalongen. När vi kom hem satt vi och skrattade mer med Georgie och hennes pojkvän innan vi kröp till säng och tittade på Notting Hill.

Lördag: Zoe åkte och jobbade medan Klara och jag vandrade runt mainstreet och köpte grejer inför kvällen. Sedan mötte vi upp Zoe för lunch på Sicilians och skrattade åt Jackson som blev väldigt glad över att se Klara och hennes långa blonda hår... Vi åkte sedan hem och fixade oss i ordning med Zoe och hennes vänner tills vi alla såg ut såhär:





Sedan pressade vi oss in i Zoes minibuss och körde i gång musik samt plockade upp Mark från stationen. Vi sjöng oss sedan hela vägen ut till födelsedagsfesten som var målet med bussturen.




Sen kom vi fram till lenah och Annies hus och träffade fler partyklädda människor. Några timmar senare slog klockan tolv och samtidigt började Klara sjunga ja må hon leva tillsammas med Jack och Scott som gjorde ett tappert försök att sjunga med.

Klockan halv fyra slogs musiken av och jag, Klara och tre till gick till en trädkoja för att försöka sova. En madrass och fem personer är inte att rekomendera. Jag tror jag kanske sov cirka 15 minuter. På morgonen vaknade alla trötta med glada och njöt av egg & bacon som Annies snälla föräldrar stod och stekte till alla.

Sedan sa jag hej då till Klara och Mark och åkte hem till Zoe för att sedan äta födelsedags lunch med hela familjen. Jag blev detta fina halsband rikare:


På kvällen var jag tvungen att åka tillbaka till min gamla värdfamilj för att gå på "carols by candlelight" med dem. Det var ett litet event i the gardens för att fira att julen är här. Det hela blev inte så hemskt eftersom de mest ville ge mig en födelsedagspresent (en mp4) och ge mig tårta. Och kanske visa omvärlden hur snälla de är. Sen gick Chelsea iväg med sina vänner och de tyckte att jag skulle göra detsamma så jag träffade folk från skolan vilket var roligt.



När jag kom hem hade Zoe bakat den här fina tårtan till mig:


Jag kan inte säga annat än att livet har varit så himla bra de senaste dagarna.

I hörnet i rummet står min turkosa resväska. För fyra månader trodde jag att den skulle ligga kvar i det hörnet under de elva månaderna jag hade framför mig. Men nu ska jag ändå ta fram den. Fylla den med alla kläder. Alla saker. Allt det som fyller ut det rum som imorgon inte kommer vara mitt längre. För jag flyttar. Idag. Igårkväll ringde Sarah och efter ett samtal på kanske en kvart kom Bernadine in i mitt rum, lätt skakig på rösten och sa "Linda, that was Sarah, we've decided that you are moving tomorrow". Det krävdes en extrem psykisk anstränging för att hålla ansiktet i en seriös min. Helst ville jag bara skratta och hoppa runt. Men samtidigt kan jag inte förstå att det slutligen är över. Att efter månader av tryckande på STS så får jag äntligen flytta.

Vid middagen satt Bernadine och försökte få mig att få dåligt samvete igen. Hon satt och sa att jag hanterat detta så dåligt. Att det var för mycket av en chock. Att de gjort precis allt för mig. Att de planerat så mycket för mig. Ändå slutade samtalet med att hon säger att anledningen till att hon blir upprörd är att de älskar mig som en del i sin familj. Hur hon har mage att sitta och säga det efter allt hon gjort bakom min rygg är och kommer förbli ett mysterium. På söndag måste jag tillbaka till familjen eftersom de vill fira min födelsedag. Jag tror det egentligen handlar om att de vill visa sina vänner vilken fantastisk familj de är eftersom en stor picknick i the gardens inträffar samma kväll. Men det är värt det för att få flytta idag.

Nu sitter jag på mitt blåa överkast. I mitt rum med biltavlor upphängda på de vita väggarna. I det lilla halvfärdiga huset på Mc Lellan street. Sitter här för sista gången. Det är väl nu det börjar? Allt det där jag väntat på så länge.

.

Inatt provsov jag min nya säng hos Zoe. Hon är så himla bra den tjejen. När vi satt där och tittade på Notting Hill och åt choklad i hennes rum insåg jag hur mycket roligare allt kommer bli nu. Det kommer bli roligt att komma HEM på ett annat sätt än vad det varit nu.

Vid tolvtiden åkte jag till skolan för att vara där ett par timmar på "buddy day". Det vill säga att jag blev tilldelad en liten year 7 som jag ska ta hand om. Eller som ska ta hand om mig tänkte jag. Efter det gick jag hem till Mollie med Maddy och Zee en kortis för att sedan återvända till huset där jag sitter nu och väntar på att zuma ska köra igång om en timme.

Efter en gårdagskväll som tillbringades i partymörker hemma hos Tegan som fyllde 17 vaknade jag upp för att bli upplockad av min kontaktperson Sarah som tog mig till Warrnambool för Beach Ride! Någon timme senare befann jag mig i en bild från en katalog. Så kändes det i alla fall. Vattnet skvätte om hovarna och solen fick havet att glittra sådär katalokklassiskt. Och jag har köpt en billig, dålig kamera Så nu kommer det bli mer bilder och mindre babblande. Bra? Bra!








Avslutade dagen med att åka runt och titta på olika stränder och titta på havet.

Nemen vad säger ni? Dags för lite ärlighet här i bloggen? Först: Grattis. Ni lyckades logga in. Får se om jag så småning om tar bort lösenordet, det återstår att se.

Så varför allt detta?

Jo, för ett par månader sedan satt jag inklämd mellan mina kära värdsyskon på väg hem från familjens bilsemester och jag även påväg hem från den där safarituren jag aldrig slutar tjata om. Där satt jag, med Chelsea på vänster sida och med Steven på andra och insåg att nej. Detta kommer inte fungera längre. Min värdsysters negativa kommentarer östes ut över mig. Likaså bråken i bilen. "Du kommer märka att vi är en familj som pratar om allt och har roligt tillsammans när vi åker hem imorgon" hade mina båda värdföräldrar sagt kvällen innan. Jaha tänkte jag där i bilen och lyssnade på ännu fler bråk som utbröt eller på den tryckande tystaden som uppstod efter. Två dagar inklämd i den där orange hot rod bilen fick mig att inse. Nej, nu räcker det. Jag är bara på utbyte en gång i livet. Dags för förändring.

Jag tror också att det var lite människorna på den där resan som också fick mig att inse att jag var (är) felplacerad. Människorna i skolan hade väl varnat mig redan från början. Sedan min första dag här har dem frågat lite försiktigt vad jag egentligen tycker om den där familjen. Efter resan insåg jag vad dem hela tiden menat. Eftersom jag plötsligt var den där personen som berättade knasiga historier om sin värdfamilj. Den personen man alltid tror ska vara någon annan.

Nu såhär ett par månader senare sover jag fortfarade i samma säng. Vaknar upp av samma röst på morgonen som kliver in i mitt rum utan en tanke på att jag kanske inte vill ha henne runt stökandes i mitt rum. För två veckor sedan, exakt, berättade jag för familjen att jag kommer flytta. Flytta in hos Zoe vars namn ni kanske märkt dykt upp i bloggen ganska ofta. Samtalet med familjen fick mig att inse att känslan har varit rätt hela tiden. Jag bad om att få stanna hemma från bilsemestern de skulle på under helgen pga vad jag just berättat för dem och det fick min kära värdmamma att go crazy. Dem är inte riktigt kloka. Det hela slutade med att jag sov hos vänner, dem åkte iväg på bilsemester och låste dörren utan att erbjuda mig nyckel. Ringde STS gjorde hon också och försökte sätta mig i trubbel samt berättade för alla hennes jobbar kollegor att jag är en förfärlig person. Värdsyster har dessutom tydligen "spionerat" på mig i skolan efter det där samtalet.

Så nu har jag fått vidta diverse åtgärder så som att sätta lösenord på denna blogg och sova med en papperslapp tryckt över nyckelhålet eftersom jag här om dagen insåg att dem kikar in igenom det för att se om jag använder min dator. Likaså har jag insett att min värdmamma går igenom mina lådor när jag är borta på jakt efter bevis som skulle kunna få mig hemskickad. För hon är sårad. Förudmjukad. Och alldeles utom sig av ilsa. Inte för att hon visar det på ytan. Nej. Vi leker glada familjen vi. Men det är under ytan. bakom leendet som allt döljer sig. Så tro inte att jag bor i ett helvete just nu. det gör jag inte. Psykiskt påfrestande är det. Men de spelar teater för mig. För de vet inte att jag vet hur arga dem egentligen är. Så för att vara helt ärlig så är familjen snällare än någonsin. Men det är falskt. Och så kommer de där sarkastiska kommentererna lite titt som tätt. Men om det inte vore för min area rep och vännerna med föräldrar som jobbar med min värdmamma så skulle jag tro att de tog detta förträffligt bra.

Det känns väl också viktigt att jag klargör att jag verkligen tyckte om familjen först. De har försökt. Ställt upp och skjusat runt mig. Inte krävt så mycket av mig här i huset.  Men de är trångsynta. Lever i sin egen lilla bubbla som inte rymmer nya perspektiv. De är inne i sin hot rod värld. Jag har sedan ganska långt tillbaka insett att min värdmamma är en svår person att ha att göra med. Men det är väl först nu jag insett precis hur svår hon är.

Igår fick jag sms från Sarah (min fantastiska are rep) som sa att jag antagligen kommer flytta nästa vecka. TILLSLUT. De har jobbat så fruktansvärt långsamt. Aja. Just nu skrattar jag mest åt allt. Att jag hamnade i en sådan där historia man läser om innan man åker på utbyte. Finns väl hur mycket som helst jag skulle kunna skriva om detta. Anledningarna till att jag flyttar osv. som fanns innan det där samtalet. Men jag tror de flesta av er läsare redan vet.

Raderar väl förmodligen det här inlägget när jag tar bort lösenordet. Men nu vet ni i alla fall.

Tack och hej.

Imorse plockade Zoe och hennes mamma upp mig vid nio och vi åkte sedan till "Ballarat" som är det närmsta jag skulle kunna kalla stad. Där bor det ca 95 000 människor och i Ararat där jag bor når siffran nog knappa 10 000. Ballarat plats ligger en dryg timme med bil från min lilla by och det är dit man åker för att shoppa om man inte orkar åka till Melbourne. Jag har inte varit där tidigare men som vanligt när jag ser människor gå med snabba steg längs stora gator och affärer som är större än ett normalt stort rum blir jag på så himla gott humör. Liv och rörelse gör mig på gott humör.

Vi gick i alla fall runt bland alla dessa affärer, tittade massor, köpte lite. Men mest njöt jag bara av stämningen. Njöt av stressen omkring mig (hur konstigt det än låter). Tror det mest handlar om att jag tycker om att ha människor omkring mig.

Kom på att jag nog inte lagt upp en karta! Jag bor alltså i Ararat. Så för er som tror att jag hänger på stranden varje dag så kan jag tala om att så är det icke. Det tar ca 1,5 h att köra till kusten. Men Ararat är i alla fall den röda cirkeln och Ballarat den gröna.



Såhär ser skolan ut där jag går förövrigt. Eller tja. Klassrummen ligger i den där lilla, låga delen längst bort. Till vänster har ni kyrkan i alla fall. För vad är en katolsk skola utan en kyrka som granne?

Oj vad jag sprutar blogginlägg föresten.

Idag har jag käkat lunch med Dani. Om en vecka kommer hennes föräldrar och hälsar på och om en månad åker hon hem till Colombia. Kändes därför fint att hinna prata med henne en till ordentlig gång innan hon åker. För vem vet när jag kommer se henne igen?

En annan bild från avslutningslunchen med henne i skolan.

Jag kommer säta lösnord på bloggen en tid framöver. Använndarnamnet kmr bli Aussie och så har vi lössenordee Linda.

Efter tisdagens hårbestyr tog jag mig iväg för zumba för att sedan åka tillbaka till familjen för middag och efter det bli upplockad av Annies mamma och åka hem till dem för att hänga med Lenah och Annie (Lenahs värdsyster). Ute var det mörkt och när vi slutligen svängde av från motorvägen som tog oss ut ur byn var det in på en orangeröd grusväg som slingrade sig rätt in i bushen. Efter ganska många minuter nådde vi deras hus som verkligen låg mitt ute i ingenstans. Inga grannar. Inga människor. Inga förbipasserande bilar. Bara skogen och tystnaden. Och så deras mysiga hus. De flesta väggarna var i målat tegel och där fanns vedspis och fönster som vette ut mot skogen och bergen i bakgrunden. En sådan där plats som jag älskade från första början.

Efter lite sen middag drog Annie ut Gossip Girl ur bokhyllan och jag blev töntigt glad. Har väl under de gånga fyra månaderna mest tittat på Top Gear och nyheter. Kontrasten var också ganska rolig, från ett litet hus i bushen in i Gossip Girls värld av skvaller och mode. Efter ganska många avsnitt plumsade vi alla i alla fall i säng men Lenah och jag låg väl vakna ganska så länge och öste ur oss alla sådana där funderingar som dyker upp i de flesta utbytesstudenters små huvuden.

På morgonen flög Annie in i rummet och skrek att NU är det december och kastade Lenahs adventskalander i huvudet på henne. Jag drog täcket över huvudet och sov ett par timmar till för att sedan vakna upp och inse vilken otrolig träningsverk jag hade (och fortfarande har). Jag bör nog snarast möjligt ta tag i det där med träning igen. Hur som helst, resten av dagen tittade vi mer på Gossip Girl (fast det fick bli gamla avsnitt eftersom Annies bror gömt nya skivan eftersom han tyckte att vi var för beroende) och bara tog det lugnt.

På eftermiddagen fick jag ett sms från Monique med en inbjudan till hennes place så någon timme senare hoppade vi in i bilen och skumpade tillbaka längs den slingriga vägen in "to town" och tillbringade kvällen där tillsammans med sisådär femtonandra andra glada själar. Gjorde väl allt från att kasta basketboll till att åka scooter ner längs vägen (och sparka/putta oss upp igen när batteriet tog slut). Jag åkte sedan hem till Lenah och Annie igen och sov ytterligare en natt där.

Klockan kvart i sju kommande morgon var jag och Annie dock tvunga att kliva upp för att hinna till skolbussen (lättaste sättet att ta sig in till byn). Dock såg jag fram emot denna lilla tur. Skolbuss liksom. Det är ju inget man provar på varje dag. Och även fast vi inte snackar någon gul amerikansk high schools buss så var det ändå en upplevelse. Year 7,8,9 går nämligen fortfarande i skolan så det var folk i dessa åldrar som hoppade på bussen, alla iklädda skoluniform. De lever ett så annorlunda liv. Längs vägen plockade vi upp barn som blivit avdroppade av föräldrar vid vägkanten eftersom de bor liksom Annies familj så långt bort att de behöver skjusas till skolbussen. Alla barn som lever ute på gårdar runt Ararat och alla barn som bor mitt ute i bushen. Ja, lite speciellt var det allt att åka runt på dessa små vägar, mellan stora fält och in genom små skogspartier med alla dessa höga träd för att sedan se Marian College tornet dyka upp och sedan alla små affärer som ligger längs main street. Två helt klart strålande dagar.


Lenah och jag innan formal hemma hos Gab

Vaknade på morgonen utan några störra förhoppningar på att dagen skulle innebära något roligt men sedan slog jag igång mobilen och hittade sms från Gab som beordrade mig att vakna och åka till gymmet med henne. Sagt och gjort. Efter ett stycke frukostmacka och stressad hårtvätt tog jag mina grejer och begav mig till gymmet. Min kondition har verkligen gått i botten, men det kanske jag ska kunna ändra på snart. Sedan vandrade vi upp för mainstreet och mötte upp Maddy och käkade sedan lunch på Sicilians (som vanligt). Därefter blev det en spontantur till Safeway där jag inhandlade hårfärg. Något som jag nu kanske ångrar lite smått. Upplockade av Gabs morfar blev vi sedan och hemkörda till Maddy där projektet "bli av med Lindas utväxt" påbörjades. Sisådär en timme senare satt jag med plastfolie i håret och med ett hår som sakta ändrades till en guldig, gul, kycklingfärgad ton. När jag 30 min senare tittade mig i spegeln var jag minst sagt chockad över det fläckiga reslutatet men som efter diverse tvättar övergick till att bli inte FULLT så förfärligt. Jaja. Vi fick oss en hel del skratt i alla fall. Nu ska jag kila iväg till zumba och sen åker jag hem till Lenah för att sova kvar där. Äntligen händer det saker och det gör mig på förträffligt gott humör!

Här har ni förövrigt allt det jag inhandlade på IKEA

Idag är det den 29e. Det betyder att jag varit borta från Sverige i fyra månader. Vet inte hur det känns. Skönt att tiden går så snabbt? Kanske lite. Jobbigt att tiden går så snabbt? Ja. Det med.

Igår stod klockan på 5.30. Ni kanske numera har börjat inse att när klockan står på dessa siffror så betyder det att jag ska till Melbourne. Jag gjorde dock misstaget att inte titta på söndagstidtabellen och promenerade med snabba steg till stationen i stormen för att 5 min senare inse att tåget först gick en timme och en kvart senare. Väldigt trevlig överaskning sådär på morgonkvisten.  Så jag tog en promenad upp för mainstreet för att ta ut pengar och fördriva tiden.

Slutsligen rullade tåget i alla fall iväg och 2,5 h senare nådde jag Melbourne. Där mötte jag upp Fredrik och Klara och sen irrade vi runt tills vi hittade spårvagnen som skulle ta oss till inte mindre än IKEA!

När vi hoppade av spårvagnen och såg den stora, välbekanta byggnade blev vi alla något hysteriskt glada. Likaså när vi klev innanför dörrarna och såg skyltar med "smaklig måltid" och "köttbullar" på väggarna. Vi kastade oss in i matkön och hamnade givetvis framför en svensk gubbe som på knagglig svenska sa att han bott här i 55 år. Några minuter senare satte vi oss i alla fall vid ett bord med varsin tallrik köttbullar framför oss och första tuggan var rent högtidlig haha. Trodde aldrig någonsin att jag skulle njuta så mycket av köttbullar!!! Borta bra (mycket bra) men hemma bäst.

Vi gick givetvis igenom hela varuhuset sedan bara för att prova sultansängar och sitta i vardagsrum med IKEA möbler. Vikinga- hattar hittade vi också och hylla efter hylla med produkter med svenska namn. När vi sedan kom fram till slutet och matavdelningen blev vi åter igen helt hysteriska och plockade på oss alladeles för mycket saker såsom julmust, daim, bilar, glögg, ballerina osv.

Vi åkte sedan in till city igen och satte oss vid ett bord och drack julmust och åt pepparkakor och försökte få lite julkänsla. Det är väldigt svårt när det inte är mörkt och kallt ute. Trodde aldrig att jag skulle säga det men jag saknar det verkligen såhär i juletider. Sedan träffade vi Mark och åkte bort till havet. Älskade havet. Att numera bo lånngt från kusten har fått mig att uppskatta livet på en ö ännu mer.

När jag sedan satt på tåget slog det mig att det var första advent! Så himla fint att vi omedveten firat första advent tillsammans. Så jag kunde ju inte göra annat än att sitta och le hela tågresan tillbaka. Så nu ligger det massa svenska saker i min byrålåda och på skrivbordet står en svensk julbock. Åh. Fina Sverige.

Jag fortsätter själa bilder från folk. Här har ni två bilder från Klaras kamera

 

Livet är alldeles för segt förtillfället eftersom det bara regnar och regnar. Människorna här är så bortskämda med att solen lyser och att man kan umgås vid någons pool att de blir helt handfallna när regnet bara öser ner. Då stänger alla in sig hos sig själva och går inte utanför dörren. Facebook blir enda kontakten med omvärlden och online listan är lång. Gör väl iof att jag pratat med en himla massa människor på chatten dagarna långa fast det blir alldeles för tröttsamt. Aussies skulle inte överleva i Sverige.

Idag har jag i alla fall käkat lunch med Zoe på Sicilians för att sedan plocka upp Gab och åka hem till Zoe där vi mestadels satt och tittade på film. Precis det jag behövde. Gab och jag hoppade sedan upp på Zoes moppe och studsade hela vägen till Mc Donalds som jag numera är illa tvungen att kalla Maccas. ("donken" är nog det svenska ordet som fastnat lättast i alla aussies hjärnor) där vi tog en snabb fika innan hon skjusade hem mig. Det hade då börjat regna så jag provade på att hålla upp ett paraply i farten med förhoppningen att det skulle hjälpa. För allas upplysning kan jag tala om att nej. Det fungerar inte. Vi blev lika blöta för det. Skrattade mycket gjorde vi i alla fall.

Imorgon ska jag. Håll i er. Åka till IKEA. Jag, Klara, Fredrik (svenskar) och Mark (finne) ska ta en sväng dit för att äta köttbullar. Och köpa svenskt godis. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle tagga så mycket för ett IKEA- besök. Men dessa fyra månader i Australien har visat mig att man kan längta efter de mest konstiga saker.

Solen skiner. Människor ler. Helgen har varit väldans fin. (Miinus ett mindre rolligt sammtal på lörag mornoen. Vi tr det enn anan gång). Min värdfamilj var iväg på semester över helgen men jag stannade hemma.

I fredags promenerade jag över till Zoes pojkväns Cals hus där jag käkade middag med honom och Zoe. Sedan skumpade Zoe och jag hem till henne på hennes moppe och stannade där någon timme innan jag åkte vidare till Dins hus där jag hängde med ett härligt gäng från skolan. Där sov jag kvar och vaknade upp på morgonen till Harry Potter film och någon timme senare åkte jag hem till Zoe igen och umgicks med sisådär tio av hennes vänner som alla flytt dit för att hänga vid hennes pool.

Sedan vandrade jag bort mot Demi för att hitta ett låst hus och ingen som kom och öppnade. Inte svarade hon när jag ringde heller. Hittade slutligen en bakdörr och kikade in genom fönstret för att se fötterna av en trött Demi på hennes säng. Kände mig sådär lagom kriminell när jag smög runt där men hittade slutligen en öppen dörr till huset och satte mig framför hennes Tv för att vänta på att hon skulle vakna. En timme klev en trött Demi upp ur sängen och blev mäkta chockad när hon hittade mig sittandes i hennes soffa och hon bad om ursäkt både en tio gånger för att hon somnat. Jag skrattade mest åt det hela. I alla fall, vi promenerade sedan ner till mainstreet och köpte pizza för att sedan gå tillbaka till henne, sätta på en film och sedan bara sitta och prata. Och skratta åt disneychannel karaktärer.

På morgonen gick jag tillbaka till Zoe och umgicks med henne familj, åkte bort till sjön i Ararat och även på en liten båttur. Så himla bra och fint.




Photos by Demi